neverendingcrushes

Ett inlägg av Serenah. Äntligen får jag skriva.

Jag visste bara inte vad jag skulle göra. Skulle jag berätta för Sam att jag är så kär i honom att jag inte kan överleva helgen. Det är bara för jobbigt. Jag frågade om råd, jag frågade Agge, jag frågade Yara, jag frågade Madde, jag frågade till och med Sams bästa vän - Adrian. Ingen av dem visste vad det bästa för mig att göra var, så jag bestämde mig att berätta för honom till slut.
Det var en vanlig torsdag. 6a (hans klass ) hade gympa den dan. Alla spelade pingis, som vanligt. För han verkade allt normalt och vardagligt - vinst efter vinst. Men sen åkte han ut. Det var väldigt märkvärdigt, för han åker aldrig ut - han vinner bara. Jag kunde inte låte bli. Trots att jag var så rädd att han skulle inte förstå mig och tycka att jag var konstig, bestämde jag mig för att säga allt till han. Men det gick inte som jag trodde.
Jag gick fram till honom med bestämda steg. Jag frågade honom:
- Sam, får jag prata med dig lite? Det är viktigt.
- Vísst. - sa han.
Vi gick längs koridoren och till slut stannade vi. Jag sa - 
- Alltså jag kunde bara inte berätta det här tidigare. Jag var liksom bara för rädd. Men nu säger jag det. Jag tycker om dig väldigt mycket. Och jag vill veta vad du tycker om mig.
Han såg lite förtvivlad ut, men till slut sa han
-Jag tycker du är jätte shysst...
Det räckte redan för mig. Jag vet inte varför, men jag sa
-Tack, det räcker för mig.
Och det var det dummaste jag har någonsinn gjort i hela mitt liv....